Ibland blir det bara för mycket....
Nyss hemkommen från akuten, för vilken gång i ordningen har jag förträngt...
Min käre sambo kom och frågade 23.45 en lördagkväll i början av maj vart man ringer om man behöver tala med en doktor, och de som känner min sambo inser att ; nu är han sjuk!!!
In till akuten, provtagningar och konstaterat gallstensanfall, nåja, något trötta men ändå hemkomna trillade vi i säng.
Upp till jobbet på söndagen, Peter in till röntgen och fick se sina stenar på bild ;)
Hem och allt lugn och frid...
Veckan går, på fredageftermiddagen ringer min käre far och anmäler sin tillvaro på sjukhuset, men säger att det inte är nån fara, varpå jag säger att jag ska titta in efter jobbet på lördagen...
Lördagens förmiddag passerar och min käre far finns inte längre kvar hos oss, till slut orkar inte kroppen med längre...
Stört från jobbet ner till sjukhuset för att möta upp Stina (pappas fru), och min minsta lillasyster Zandra med pojkvän.
Ett sista besök som trots allt blev mycket fint, han låg så fridfullt och fri från smärta, det var skönt att få se på sätt och vis.
Hem och allt lugn och frid...
Tisdag, bassängträning på morgonen, hem för att käka lite, in till begravningsbyrån dit dottern skjutsar mig för att kunna åka till NetonNet och inhandla en hemtelefon till sin nya lägenhet under tiden.
Vi sitter inne på begravningsbyrån och bockar av allteftersom, dödsannons, kista, blommor, urna och kyrkogård, och mobilen börjar durra (ljudlöst) i min handväska. Sneglar ner och önskar att den ska sluta, men den bara fortsätter... jag tar upp den lite diskret och inser att jag bör svara, går ut ur rummet och hör dotterns röst; "Jag är på akuten, jag har kvaddat pappas bil, men allt är bra!!!
Ner till akuten (igen) för att ta hand om en chockad dotter med värk i nacken, konstaterar att hon tack och lov lever och är i ett stycke!!!
Försöker förklara för min chockade gullrumpa att det inte spelar nån roll att bilen är skrot, huvudsaken hon är någorlunda välbehållen... Bilar finns det hur många som helst, men vår Emmelie finns det bara en av...
Hem och allt lign och frid...
Tysslingedagen passerar, stupar vid midnatt och är klubbad till åtta på morgonen då jag inser att nåt är fel...
Sambon ligger inte bredvid mig, och det borde han göra.... upp för att kolla läget, han sitter i soffan i vardagsrummet och har så gjort hela natten, för han känner av gallstenarna...in till akuten igen...
Han får åka hem framåt kvällen med förmaningen att han ska kolla tempen och färgen på nummer två.
Allt lugn och frid...
Jag kliver upp för att återigen åka in till jobbet, det är ju lördag, förmanar käre sambon att han ska gå ner till apoteket och inhandla en febertermometer. Han gör så, kollar tempen som är 37,1, helt normalt...det är lugnt....
Några timmar senare kommer jag hem från jobbet, pussar på min sambo, som har allt annat än normal kroppstemp!!! Hjälp, 38,5 , akuten nästa!!!
Provtagningar och mätningar, sänka på 139, INTE normalt!!!
Läkaren kommer och talar om för min käre sambo att han tänker "kvarhålla" honom för observation och ytterligare provtagningar, och apropå det, eventuellt operation på måndag!!! Om inte tidigare, om det behövs akut!!!
Hem får jag alltså åka själv, och det är lite ovant, det brukar ju vara jag som blir kvar på sjukhuset och sambon som brukar åka hem...
Allt lugn och frid... än så länge iallafall... undrar om jag kan somna ???
Lyckas jag nu få till det här inlägget på bloggen så får vi väl konstatera att jag nog fixar det här till slut... och kanske t.o.m kan återkomma lite oftare ;)
Go´natt!
Min käre sambo kom och frågade 23.45 en lördagkväll i början av maj vart man ringer om man behöver tala med en doktor, och de som känner min sambo inser att ; nu är han sjuk!!!
In till akuten, provtagningar och konstaterat gallstensanfall, nåja, något trötta men ändå hemkomna trillade vi i säng.
Upp till jobbet på söndagen, Peter in till röntgen och fick se sina stenar på bild ;)
Hem och allt lugn och frid...
Veckan går, på fredageftermiddagen ringer min käre far och anmäler sin tillvaro på sjukhuset, men säger att det inte är nån fara, varpå jag säger att jag ska titta in efter jobbet på lördagen...
Lördagens förmiddag passerar och min käre far finns inte längre kvar hos oss, till slut orkar inte kroppen med längre...
Stört från jobbet ner till sjukhuset för att möta upp Stina (pappas fru), och min minsta lillasyster Zandra med pojkvän.
Ett sista besök som trots allt blev mycket fint, han låg så fridfullt och fri från smärta, det var skönt att få se på sätt och vis.
Hem och allt lugn och frid...
Tisdag, bassängträning på morgonen, hem för att käka lite, in till begravningsbyrån dit dottern skjutsar mig för att kunna åka till NetonNet och inhandla en hemtelefon till sin nya lägenhet under tiden.
Vi sitter inne på begravningsbyrån och bockar av allteftersom, dödsannons, kista, blommor, urna och kyrkogård, och mobilen börjar durra (ljudlöst) i min handväska. Sneglar ner och önskar att den ska sluta, men den bara fortsätter... jag tar upp den lite diskret och inser att jag bör svara, går ut ur rummet och hör dotterns röst; "Jag är på akuten, jag har kvaddat pappas bil, men allt är bra!!!
Ner till akuten (igen) för att ta hand om en chockad dotter med värk i nacken, konstaterar att hon tack och lov lever och är i ett stycke!!!
Försöker förklara för min chockade gullrumpa att det inte spelar nån roll att bilen är skrot, huvudsaken hon är någorlunda välbehållen... Bilar finns det hur många som helst, men vår Emmelie finns det bara en av...
Hem och allt lign och frid...
Tysslingedagen passerar, stupar vid midnatt och är klubbad till åtta på morgonen då jag inser att nåt är fel...
Sambon ligger inte bredvid mig, och det borde han göra.... upp för att kolla läget, han sitter i soffan i vardagsrummet och har så gjort hela natten, för han känner av gallstenarna...in till akuten igen...
Han får åka hem framåt kvällen med förmaningen att han ska kolla tempen och färgen på nummer två.
Allt lugn och frid...
Jag kliver upp för att återigen åka in till jobbet, det är ju lördag, förmanar käre sambon att han ska gå ner till apoteket och inhandla en febertermometer. Han gör så, kollar tempen som är 37,1, helt normalt...det är lugnt....
Några timmar senare kommer jag hem från jobbet, pussar på min sambo, som har allt annat än normal kroppstemp!!! Hjälp, 38,5 , akuten nästa!!!
Provtagningar och mätningar, sänka på 139, INTE normalt!!!
Läkaren kommer och talar om för min käre sambo att han tänker "kvarhålla" honom för observation och ytterligare provtagningar, och apropå det, eventuellt operation på måndag!!! Om inte tidigare, om det behövs akut!!!
Hem får jag alltså åka själv, och det är lite ovant, det brukar ju vara jag som blir kvar på sjukhuset och sambon som brukar åka hem...
Allt lugn och frid... än så länge iallafall... undrar om jag kan somna ???
Lyckas jag nu få till det här inlägget på bloggen så får vi väl konstatera att jag nog fixar det här till slut... och kanske t.o.m kan återkomma lite oftare ;)
Go´natt!
Kommentarer
Postat av: Marianne
Fy vilken hemsk vecka, hoppas att allt lugnar ner sig.
Postat av: Bollebygdsbo
Oj, oj så mycket på en gång.
Stackars er alla.
Jag tittade in här för att jag fått några stickmarkörer från Kattis som du gjort.
Ville bara säga att de är väldigt fina.
Hoppas att allt jobbigt snart är över och att ni får lugn och ro.
Trackback
